Den mycket låga höjningen av schablonbeloppet är ett allvarligt hot mot assistansreformens intentioner

Måndagen 21 september meddelade regeringen i samband med att budgeten presenterades att schablonbeloppet för 2016 blir 288 kr, en höjning med endast 4 kr jämfört med 2015 (1,4 %). Utöver det fick brukarrörelsen veta att de mycket låga ökningarna kommer fortsätta kommande år med.

Egentligen är det inga nyheter, redan i samband med den lika låga höjningen för 2015
(4 kr) flaggade man för mycket blygsamma höjningar kommande år med så det borde inte vara en överraskning för någon berörd. Utan tvekan är de låga höjningarna ett allvarligt hot mot hela assistansreformen så som vi vill ha den. En ökning på 1,4 % täcker inte ens ökade lönekostnader. Står regeringen fast vid att höjningarna kommer fortsätta i samma mycket långsamma takt även efter 2016 kommer det bli en oerhörd press på anordnarna att hålla nere utgifterna − såväl direkta lönekostnader som assistansomkostnader och utbildningar. Hårdast drabbas givetvis mindre anordnare.

I första hand drabbas givetvis brukarna som kommer få allt svårare att såväl rekrytera bra personer som att behålla assistenter man är nöjd med samt att leva det liv man själv vill. Det är också ett slag i ansiktet på alla seriösa anordnare som vill erbjuda självbestämmande i ordets rätta bemärkelse och bra anställningsvillkor men som inte får ekonomiskt utrymme att göra det. I förlängningen blir det ett direkt hot mot säkerheten för oss som lever med personlig assistans.

Man motiverar de låga ökningarna med att ”schablonersättningen varit för hög innan”. Det menar vi inte stämmer alls. Schablon/timersättningen är betydligt lägre än i till exempel hemtjänsten. Är det så att vissa anordnare har höga vinstmarginaler beror det inte på att ersättningen är för hög − det är anordnarna som bedriver en oseriös verksamhet.

Liksom hos alla samhällsdebattörer som kritiserar kostnaden för personlig assistans saknar vi även hos regeringen en seriös analys om hur mycket assistansreformen kostar samhället. En sådan måste bland annat inkludera:

  • Över 90 000 personer jobbar som personliga assistenter vilket innebär att en stor del av kostnaden direkt går tillbaka till staten i olika skatter – hur påverkar det samhällsekonomin?
  •  Reformen är ju en mycket effektiv jobbskapare − vad skulle det kosta samhället om en stor del av assistenterna är arbetslösa istället?
  • Vad är kostnaden för alternativen – gruppboende, utbyggd hemtjänst, anhörighjälp? Det sistnämnda innebär ju att ett mycket stort antal personer skulle tvingas att sluta jobba för att istället hjälpa nära och kära.
  • Hur mycket pengar har staten tjänat på att ett stort antal personer tack vare assistansreformen kunnat skaffa sig vanliga jobb istället för att leva på pension och bostadstillägg?

Tyvärr lyser sådana analyser helt med sin frånvaro, vi ser inte ens en antydan till att man är intresserad av att göra den. Naturligtvis stödjer vi regeringens ambition att komma åt den kriminalitet som faktiskt finns. I regeringsförklaringen nämns emellertid inget om att analysera ALLA aspekter kring kostnaden bara att kriminalitet och fusk är ett allvarligt problem.

Alla etablerade partier säger sig värna om assistansreformen och LSS, det är en reform vi ska vara stolta över säger alla berörda i både regeringen och allianspartierna. Vackert så, men menar man verkligen allvar med det man säger måste det också följas av handling, inte bara fina ord. Tyvärr konstaterar vi att exemplen på att både den nuvarande regeringen och den föregående inte menar allvar är för många. Ett utmärkt tillfälle för regeringen att visa att man faktiskt menar allvar skulle vara att man istället höjde schablonersättningen rejält. Då hade man sänt ut en kraftfull signal att man tar både den personliga assistansen och även övriga funktionshinderfrågor på stort allvar. Tyvärr gör man inte det vilket är mycket trist att konstatera.

Ju mer värde man sätter på en reform/utgift desto större är betalningsviljan. I det här fallet handlar det om vilket värde svenska staten sätter på vår rätt att kunna leva ett liv som andra med full delaktighet i samhället. När staten inte ens är beredd att finansiera kommande löneökningar för assistenterna kan vi inte dra någon annan slutsats än att regeringen tycker att assistansreformen är för dyr. Då kommer följdfrågan? Vad säger det om samhällsutvecklingen, synen på våra rättigheter? Sverige är ett av världens rikaste länder, då måste vi ha råd att ge personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att kunna leva ett liv som andra.

Avslutningsvis tycker vi att brukarrörelsen mår bra av att ägna sig åt lite självkritik och det inkluderar även vår förening. I det här fallet var det som sagt känt sedan länge att höjningen skulle vara på den här nivån, inte bara i år utan även flera år framöver. Ändå är det först när det blir bekräftat vad som gäller som de riktigt upprörda reaktionerna kommer. Tidigare underskattade vi också mycket grovt kriminalitetens sprängkraft. Vi underskattade också rejält effekterna av domen i regeringsrätten 2009. Varför är det så, att vi gång på gång tycks ligga minst ett steg efter?

Höjningen för 2016 är spikad, där finns inget vi kan göra. Vi menar emellertid att det fortfarande går att påverka vad som händer efter 2016. Då krävs emellertid en total uppslutning inom brukarrörelsen. VIMPA:s styrelse kommer göra vårt bästa för att höjningarna framöver kommer att vara på en acceptabel nivå.

 

2015-09-23/Thomas Juneborg, Talesperson VIMPA